För elva dagar sen hände det största i livet. Ett alldeles underbart litet knyte kom till världen och jag fick äntligen bli mamma. Det dröjde ända till 42 fullgångna veckor var över innan det blev dags, genom igångsättning, även om han faktiskt började visa tecken på att vilja komma till världen redan natten innan avfärden till sjukhuset. När det väl var hål på hinnorna gick allt som tåget och det var nästan så att barnmorskan inte trodde mig när jag sa att jag var tvungen att börja krysta efter bara sisådär fem-sex timmar. Men sen låg han plötsligt där på mitt bröst och var precis så perfekt som man bara kan vara. Efter ett dygn på BB åkte vi hem som en liten familj. Och efter det har tiden gått åt till att amma, dra in babydoft i näsan och gråta en ocean av lyckotårar. Tänk att man kan känna så oändligt mycket kärlek till en person, från allra första stund. Det känns på något vis som att först nu startar livet på riktigt. Och du är så välkommen till världen, vår lille Ville!

Foto: Åsa Heurling

11 oktober idag. Vart har den där sabla storken tagit vägen? Förmodligen flugit helt vilse och hamnat på fel sida av jordklotet. Jag som hoppades på en bebisleverans redan i mitten av september. Men nej. Inget händer. De här tio dagarna över tiden har varit de längsta jag någonsin upplevt. Kan inte förstå att tiden kan gå så förskräckligt långsamt. Nu är det i alla fall inbokat en tid för igångsättning nästa vecka så det finns en deadline. Och det är väldigt skönt även om det känns som en evighet tills dess också. Försöker fördriva tiden lite med att börja fylla i den fina ”Boken om mig” som jag köpte redan för flera månader sen och som har legat och väntat i bokhyllan i barnrummet nu ett tag. Det är lite mysigt att bläddra bland sidorna och föreställa mig handavtryck, bilder och roliga anekdoter som ska fyllas i så småningom. Men än så länge ägnar jag mig åt avsnittet om ”Bebis på väg”. Och håller tummarna för att storken hittar fram snarast!

Foto: Åsa Heurling

Med risk att det här börjar likna mer en selfie-blogg än en inredningsblogg kommer här en ny mag-bild. Vecka 39. Nu börjar det bli rejält tungt och väntan är olidlig. Renoveringen här hemma har mer eller mindre stannat av eftersom vi båda höll på att bli sönderstressade av att hela tiden känna att något måste göras, när det dessutom bara är en som kan göra det för tillfället. Nu låter vi lister, foder och golvsocklar vänta på sig och så är det vila som gäller. Speciellt för mig som knappt tar mig från soffan till toaletten utan att börja gråta. Jag har inte precis dragit vinstlotten när det gäller graviditetsbesvär. Svåra foglossningssmärtor, kryckor, sömnlöshet och sammandragningar är min vardag just nu. Och så dessa humörsvängningar, höga berg och djupa dalar. Men det får det ju vara värt, det väntar ju en otroligt fin belöning när allt är över. Om han bara ville ta och kika ut nån gång! 10 dagar kvar till beräknad ankomst.

Veckorna går och den där magiska beräknade dagen kommer allt närmare. Alla som jag träffar frågar hur långt det är kvar, och nu börjar det verkligen kännas som en riktig slutspurt. Om ett par veckor är det inte alls konstigt om vårt lilla pyre anländer, även om det kan dröja några veckor till såklart. Vi är nästan i mål med renoveringen men eftersom rummet fortfarande är nästintill omöblerat passade vi på att leka lite fotostudio idag. Magen måste ju dokumenteras även om jag vid det här laget känner mig mer eller mindre som en flodhäst. Och nu lyckades jag få med den blivande fadern framför kameran till och med.

Foto: Åsa Heurling

Jag har alltid önskat att jag skulle få bo i ett hus från omkring förra sekelskiftet, gärna ett klassiskt trähus med brutet tak. Precis ett sånt hus som vi bor i nu. Och varför ville jag ha just det då? Jo, för att jag ville ha ett hus med karaktär. Det kluriga är att få till det precis som man vill ha det och samtidigt vårda det som utgör husets själ. Det gångna året har vi spenderat timmar med att läsa på om varsam renovering på byggnadsvårdssajter, forum och bloggar. Och vi har lärt oss massor. Istället för att riva ur allt sågspån i väggar och golv fyller vi på med mer. Och istället för att rutinmässigt handla mineralull har vi köpt på oss isolering av lin, som kommer att låta huset fortsätta att andas, precis som det har gjort sedan 1923.

Vi försöker spara så mycket som möjligt av husets original, men det går förstås inte att spara allt. Som det gamla och visserligen charmiga men också lutande, knarrande och svajiga golvet med centimeterbreda springor där man fastnade med tårna. Det fick rivas ut och ersättas. Så nu ligger där ett nytt grangolv som ska såpskuras så många gånger som det krävs för att få tillbaka lite av den gamla känslan.

Inbyggda garderober och diverse masonittäckta konstruktioner från 50-talet ryker dock skoningslöst. Varför gömma en vacker gammal murstock bakom klumpiga garderober när man kan njuta av att ha den framme? Och en bit av kattvinden har också fått stryka på foten, efter mycket övervägande. Kvar blev en liten del som ska fortsätta att vara garderob och få sin vita originaldörr tillbaka. Sen hittade vi en dörr i väggen mot vårt sovrum också. Om vi lyckas hitta en nyckel som passar så att vi kan låsa upp den kanske vi sätter igen den nuvarande dörröppningen till sovrummet och använder denna istället. Tills vidare får den sitta där och fungera som prydnad i det blivande allrummet.

Foto: Åsa Heurling

Igår gick nog till historien som den kallaste midsommaraftonen i mannaminne. Men för mig kommer den nog mest vara midsommaren när vi väntade Pyret (eller vad vi nu kommer byta ut arbetsnamnet mot senare). Jag saknade inte alls den annars obligatoriska snapsen till midsommarlunchen. Och jag var inte så ledsen över att vara fotograf istället för att delta i dansen kring midsommarstången för att skona min onda rygg. Jag tar istället med mig syskonbarnens ömma klappar på kusinmagen. Lite extra plingeling från gravidsmycket som dinglar framför magen och några blinka-lilla-stjärna och bä-bä-vita-lamm bjöds Pyret också på. Härligt att veta att det är en efterlängtad liten kusin som kommer vara så välkommen ut ur magen till hösten.

Foto: Torbjörn Brander

När vi köpte vårt hus bestämde vi att vi skulle bo in oss ordentligt och inte starta några stora projekt under det första året. Det gick sådär. För ett par veckor sedan firade vi ett år i huset och konstaterade att vi gjorde precis tvärtemot vad vi sa. Det dröjde inte många veckor innan vi började lyfta lite på golvmattorna på övervåningen, och när vi hittade fint trägolv under kunde vi inte låta bli att börja riva. Sen fortsatte vi med att riva inbyggda garderober, ta fram murstocken och … Ja ni hör ju. Två rum på övervåningen varsamt helrenoverade och klara vid halvårsstrecket strax före jul. Puh! Och sen skulle vi faktiskt inte göra så mycket mer på ett tag.

Men så blev läget ett helt annat när det visade sig att det ska bli en person till i familjen. Var ska vi ställa spjälsängen och skötbordet? Och när kommer vi ha tid och möjlighet att renovera det tredje rummet på övervåningen egentligen? Lika bra att köra en vända till. Med en väldigt pressande deadline. Så nu har vi (Torbjörn mest då) frigjort väggarna bakom masonit, lager av tapet och tidningspapper. En del av kattvinden har rivits och det svajiga och slitna brädgolvet har slängts ut.

Snart dags för återuppbyggnad igen, med 15 veckor kvar till storkens beräknade leverans. Allt skulle säkert gå mycket snabbare om man inte hittade så mycket spännande saker i väggarna på ett gammalt hus. Som den här tidningssidan ur Nerikes Allehanda, med samlade annonser inför julshoppingen 1922. Familjens julklappslista.

Foto: Åsa Heurling

Tidigare i veckan fick jag ett samtal som gjorde mig glad. Det var från Emilia på Färgfabriken i Stockholm. För några år sedan gjorde jag och mina kära klasskompisar Karin, Lovisa och Martina nämligen ett projektarbete för Färgfabriken som gick ut på att ta fram ett säljmaterial för Färgfabrikens utställningskoncept Building Blocks. Tanken var att konceptet skulle kunna presenteras och säljas vidare internationellt. Ofta när man gör skolprojekt, även om det är för verkliga uppdragsgivare, släpper man ifrån sig materialet vid kursens slut och sen hör man inte så mycket mer, även om man ibland funderar på hur det gick. Det var därför jag blev så glad av det här samtalet eftersom det visade sig att det har gått bra för Building Blocks, självklart inte bara men ändå till viss del tack vare materialet som vi skapade. Och nu skulle visst materialet översättas från engelska och resa vidare i världen. Roligt att få rapport och lycka till Färgfabriken!

Foto: Åsa Heurling

Vi firar nationaldagen med en lugn dag hemma. Lite renovering och lite trädgårdshäng är väl det som står på schemat, inte så mycket mer. Precis som jag gillar lediga dagar bäst. Det känns som att man börjar gå in i någon sorts semesterläge redan nu med alla dessa kortveckor och lediga helgdagar. Så härligt! Men än är det några veckor kvar tills jag får fyra veckors härlig semester. Så länge tittar jag tillbaka på bilder från en annan semester, på Gotland för ett par år sen. Härliga minnen av lata dagar kryddade med lavendeldoft.

Foto: Åsa Heurling

En gång i tiden hade jag en riktigt blå period. Och då menar jag inte blå som i deppig, utan som i blå. Jag älskade blått och i princip all inredning hemma hos mig gick i blått. Sen tröttnade jag en dag och rensade ut och stoppade undan allt det där blåa. Orkade knappt se något blått alls längre. Det var som slutet på en era. Men nu när det dyker upp blått lite här och var i butiker och på pressbilder så börjar jag tänka att blått är allt bra fint ändå. Kanske skulle jag rota lite i mina gömmor och se om det finns något som känns fint nog för att få komma fram igen. En liten detalj här och där i kombination med vitt/svart/natur är ju faktiskt väldigt fint, som på de här bilderna från IKEA Livet hemma.

Foto: Kristofer Johnsson / ikea.se/livethemma