För elva dagar sen hände det största i livet. Ett alldeles underbart litet knyte kom till världen och jag fick äntligen bli mamma. Det dröjde ända till 42 fullgångna veckor var över innan det blev dags, genom igångsättning, även om han faktiskt började visa tecken på att vilja komma till världen redan natten innan avfärden till sjukhuset. När det väl var hål på hinnorna gick allt som tåget och det var nästan så att barnmorskan inte trodde mig när jag sa att jag var tvungen att börja krysta efter bara sisådär fem-sex timmar. Men sen låg han plötsligt där på mitt bröst och var precis så perfekt som man bara kan vara. Efter ett dygn på BB åkte vi hem som en liten familj. Och efter det har tiden gått åt till att amma, dra in babydoft i näsan och gråta en ocean av lyckotårar. Tänk att man kan känna så oändligt mycket kärlek till en person, från allra första stund. Det känns på något vis som att först nu startar livet på riktigt. Och du är så välkommen till världen, vår lille Ville!

Foto: Åsa Heurling

11 oktober idag. Vart har den där sabla storken tagit vägen? Förmodligen flugit helt vilse och hamnat på fel sida av jordklotet. Jag som hoppades på en bebisleverans redan i mitten av september. Men nej. Inget händer. De här tio dagarna över tiden har varit de längsta jag någonsin upplevt. Kan inte förstå att tiden kan gå så förskräckligt långsamt. Nu är det i alla fall inbokat en tid för igångsättning nästa vecka så det finns en deadline. Och det är väldigt skönt även om det känns som en evighet tills dess också. Försöker fördriva tiden lite med att börja fylla i den fina ”Boken om mig” som jag köpte redan för flera månader sen och som har legat och väntat i bokhyllan i barnrummet nu ett tag. Det är lite mysigt att bläddra bland sidorna och föreställa mig handavtryck, bilder och roliga anekdoter som ska fyllas i så småningom. Men än så länge ägnar jag mig åt avsnittet om ”Bebis på väg”. Och håller tummarna för att storken hittar fram snarast!

Foto: Åsa Heurling