Jag har alltid önskat att jag skulle få bo i ett hus från omkring förra sekelskiftet, gärna ett klassiskt trähus med brutet tak. Precis ett sånt hus som vi bor i nu. Och varför ville jag ha just det då? Jo, för att jag ville ha ett hus med karaktär. Det kluriga är att få till det precis som man vill ha det och samtidigt vårda det som utgör husets själ. Det gångna året har vi spenderat timmar med att läsa på om varsam renovering på byggnadsvårdssajter, forum och bloggar. Och vi har lärt oss massor. Istället för att riva ur allt sågspån i väggar och golv fyller vi på med mer. Och istället för att rutinmässigt handla mineralull har vi köpt på oss isolering av lin, som kommer att låta huset fortsätta att andas, precis som det har gjort sedan 1923.
Vi försöker spara så mycket som möjligt av husets original, men det går förstås inte att spara allt. Som det gamla och visserligen charmiga men också lutande, knarrande och svajiga golvet med centimeterbreda springor där man fastnade med tårna. Det fick rivas ut och ersättas. Så nu ligger där ett nytt grangolv som ska såpskuras så många gånger som det krävs för att få tillbaka lite av den gamla känslan.
Inbyggda garderober och diverse masonittäckta konstruktioner från 50-talet ryker dock skoningslöst. Varför gömma en vacker gammal murstock bakom klumpiga garderober när man kan njuta av att ha den framme? Och en bit av kattvinden har också fått stryka på foten, efter mycket övervägande. Kvar blev en liten del som ska fortsätta att vara garderob och få sin vita originaldörr tillbaka. Sen hittade vi en dörr i väggen mot vårt sovrum också. Om vi lyckas hitta en nyckel som passar så att vi kan låsa upp den kanske vi sätter igen den nuvarande dörröppningen till sovrummet och använder denna istället. Tills vidare får den sitta där och fungera som prydnad i det blivande allrummet.
Foto: Åsa Heurling
