JANUARI
Året 2014 började ganska lugnt. Vi njöt av den första vintern i huset och förbrukade mängder av värmeljus medan vi beundrade vår trädgård och drömde om de kommande odlingsprojekten till våren. Renoveringen av arbetsrummet och gästrummet som vi hade ägnat hösten åt blev klar (förutom lite lister och foder då förstås) och jag kunde äntligen börja fylla hyllorna med böcker och pärmar. På jobb-planet blev det lite förändringar när jag började sitta i Promedias nyrenoverade lokaler i Örebro på onsdagar, och minskade därmed ner pendlandet till Västerås med en dag i veckan. Superskönt. I slutet av januari fick vi de bästa och mest livsomvälvande nyheterna någonsin och alla våra planer fick helt plötsligt ett helt annat fokus. Vi skulle äntligen få vår högsta dröm uppfylld, att bli föräldrar!

FEBRUARI
Syskonbarnen kom på besök och invigde det som skulle bli vårt nya gästrum, trots att vi inte hade hunnit bestämma oss för ett passande möblemang ännu. Madrass på golvet är ju bara spännande när man är knappt fem och tre år gamla. Mycket snö hade det kommit så det blev en och annan snögubbe också. Och så blev vi bjudna hem till Agnes på femårskalas, med pompa och ståt. Och mitt i allt detta ruvade vi på det underbara och lite hemliga. Det som ännu bara var en suddig fläck med puls på det tidiga ultraljudet.

MARS
Mars kom med vårsolen och vi njöt av den första riktiga vårdagen med utomhusfika och lite trädgårdsarbete. Vinbärsbuskar klipptes och några grenar fick följa med in och sprida vårkänslor i vardagsrummet. Sen blev det vattenkaos i Örebro när vattentornet Svampen fick en avloppsläcka, och det blev plötsligt vardag att koka och lagra vatten i ett par veckor. Vad man njöt av sitt kranvatten sedan när man äntligen fick grönt ljus att dricka det igen. I slutet av mars var vi på nytt ultraljud för KUB-test, och minsann bodde det någon där inne i min mage. En liten hoppande(!) och sprattlande krabat med armar och ben, som inte alls var någon diffus och suddig fläck längre utan en livs levande blivande bebis. Vårt lilla pyre!

APRIL
Medan häggen knoppades började vi fundera på hur vi skulle göra med barnkammare till hösten när Pyret skulle anlända. Vi hade ju precis renoverat klart etapp ett och var inte riktigt redo att dra igång ett nytt race, men på något sätt skulle det ju behöva bli ett barnrum. I april fotades det vardagsbilder på instagram och jag förevigade den färgglada matsalen på jobbet i Västerås. Samtidigt led jag av gallstensattacker som kom allt tätare. Ibland kunde jag inte sitta med och fika på jobbet utan fick passa på och sträcka ut mig raklång i soffan för att lindra magontet en aning. En och annan promenad blev det bland villorna här hemma på Holmen och även runt Svartån i Västerås på lunchen. Inbillade mig att jag kanske skulle bli friskare av att röra på mig lite mera. Två härliga dagar på Kolmården med syrran och syskonbarnen avslutades med att jag fick så ont i magen på vägen hem att jag allvarligt inte trodde att jag skulle ta mig hem. I slutet av april kom värmen och det första gunget i hängmattan under äppelträden. Vi njöt av trädgården, klippte gräset och hade finaste vännerna på besök. Vi bjöd på vår allra första paj med rabarber från egna tomten och det var en härlig dag. Men knappt hade jag svalt sista tuggan förrän jag kände mag-ontet komma dragandes. Och efter det bröt helvetet lös. I tre dygn hade jag konstant ont och vandrade runt i köket hela nätterna för att försöka hantera smärtan innan det blev avfärd till akuten på kvällen den 28 april. Efter några prover blev jag inlagd direkt. Mina gallstenar hade gett mig inflammation i bukspottskörteln, vilket gjorde att jag inte kunde äta alls. Slutet av april spenderades totalt fastande med dropp på sjukhuset i väntan på bättring.

MAJ
Men det blev ingen bättring så den första maj blev det operation. Gravid i 19:e veckan och allt. Läskigt värre men allt gick väl. Den andra maj fick jag åka hem, med fyra operationsärr utspridda på den putande magen, med blågula sönderstuckna armar av alla infarter och blodprover, och med ett gäng sprutor som jag skulle ta själv de närmaste dagarna för att undvika blodpropp. Vilken pärs det var alltihop, men i efterhand är jag så glad att gallblåsan är väck. Inga mera attacker mitt i natten och jag kan äta vad jag vill igen. Den veckan jag var hemma från jobbet och återhämtade mig efter operationen blommade det som allra vackrast i plommonträden och jag lyckades linka ut och föreviga det fina. Sedan var det dags för rutinultraljud och vi fick se med egna ögon att det var en pojke som vi väntade på! Sedan satte vi potatis i trädgårdslandet och höll tummarna för att vi skulle pricka in färskpotatis lagom till midsommar (det gjorde vi inte men gott blev det ändå till slut). Och någon vecka senare blommade alla våra nio äppelträd. Underbart vackert och alldeles för kortvarigt. Torbjörn fyllde år och överraskades med bakelse och paket och sen tog vi de första riktiga mag-bilderna i vecka 21. Och nånstans här hade vi bestämt oss för att ändå köra renovering etapp två. Vi flyttade in i det nyrenoverade gästrummet och började riva i sovrummet, som nu skulle bli kombinerat arbetsrum/gästrum/allrum så att arbetsrummet kunde frigöras som barnrum. Oj oj oj.

JUNI
Så kom juni och medan jag vilade mina onda fogar i hängmattan slet Torbjörn på med renoveringen uppe i sovrummet. Det gamla golvet som hängde på mitten åkte ut och ett nytt grangolv i samma modell som originalet lades in. Andra veckan i juni kom firman som skulle fixa vår dränering med grävmaskinen och förvandlade tomten närmast huset till oigenkännlighet. Men det känns ändå bra i magen att ha åtgärdat fukten i källaren. Midsommar firades hemma hos systeryster och vädret bjöd på strålande sol om än inte så mycket värme. Brr vad kallt. Men jag kände mig i alla fall väldigt fin med min runda mage.

JULI
Semester. Vi hade inte planerat något alls på grund av graviditeten utan tänkte nöja oss med kortare dagsutflykter. Vi började med Karlslunds herrgård här i Örebro. Vi lunchade och tog en promenad i herrgårdens vackra trädgård. Köpte ekoägg i den nyöppnade lantboden och linisolering i byggnadsvårdsbutiken Ovolin. Mysigt. Sen grillade vi, nästan varje dag faktiskt. Men det gällde att hålla sig i skuggan för att inte smälta bort i den extrema värmen. Fläkten användes flitigt och gick på högvarv för det mesta. Det blev en dagutflykt till Nora också, där vi kollade in loppisar, strosade längs Norasjön och åt våfflor med Nora-glass. Efter det hade jag så ont i fogarna så vi bestämde oss för att lägga ner det där med utflykter för resten av semestern. Renoveringen gick i alla fall framåt och den nya nischen där kattvinden hade varit isolerades och kläddes med råspont. Fortfarande mycket kvar att göra. I mitten av juli samlades för ovanlighetens skull hela min familj (utom lillebror) i Örebro på samma gång och vi passade på att ha ett uppsamlingskalas i vår trädgård för att fira missade födelsedagar och examensdagar. Väldigt trevligt och det blev potatissallad på premiärpotatisen ur trädgårdslandet. Den 20 juli firade vi 13 år tillsammans med en lunch och en minipromenad vid Naturens Hus.

AUGUSTI
I augusti vad det dags att börja jobba igen och jag kämpade på i hela fyra dagar innan kroppen sa stopp så det blev en extra semesterdag redan första veckan. En vecka senare fick jag börja gå med kryckor för att orka ta mig framåt med mina onda fogar, men jobba det skulle jag minsann, envis som jag är! En vecka efter det blev jag dock sjukskriven på halvtid och jobbade mer och mer i Örebro. Det kändes ganska lagom. Under tiden som jag spenderade den mesta lediga tiden i soffan med Netflix som sällskap jobbade Torbjörn på med renoveringen. Murstocken blev putsad och golvet såpskurat. I slutet av månaden var det så pass klart att vi kunde börja flytta hyllor och skåp från arbetsrummet till det nya allrummet, och arbetsrummet kunde äntligen börja bli barnrum. Oj, vad vi längtade efter vårt lilla pyre vid det laget.

SEPTEMBER
I september började jag känna mig väldigt klar med graviditeten. Jag jobbade förmiddagar i Örebro och åkte sen hem och tog plats i soffan eller sängen. Stor som ett hus, och utan ork att göra nå-gon-ting alls. Från mitten av månaden blev jag sjukskriven på heltid och tiden började gå extremt sakta. Två veckor kändes som två månader. Det enda som egentligen hände var att Torbjörn baxade in mig i bilen och körde mig till centrum så att vi kunde äta lunch ett par gånger när han hade ledig fredag. Och så jobbade han på med att slutföra renoveringen förstås, inför deadline när storken skulle komma den 1 oktober.

OKTOBER
Men det blev första oktober, och andra, och tredje. Och ingen bebis kom. Jag väntade och väntade. Kunde inte sova nästan alls på nätterna så ibland gick vi upp och myste med tända ljus och tidig frukost i gryningen. Pratade om vad det var för en liten person vi väntade på. Jag bläddrade i ”Boken om mig” för femtielfte gången och fantiserade om vad som skulle komma att fyllas i där så småningom. De två första veckorna i oktober var de långsammaste i livet. Men den 16 oktober kom han till slut, vår Ville, efter igångsättning och sisådär sex-sju timmars värkarbete. Det största som hänt i livet! Några dagar senare gick vi på vår första familjepromenad runt kvarteret och jag kände mig så stolt över att vara mamma till den där underbara krabaten i vagnen och över att vi äntligen hade blivit en liten familj.

NOVEMBER
Efter att Ville föddes gick det mesta ut på att försöka komma underfund med hur denna lilla underbara varelse funkade. Amningsstrul och tilläggsmatning och rädsla för att inte ha koll om man mot förmodan skulle få möjlighet att sova lite. Varvat med kärlek, lycka och glädjetårar. Mummu och Ukki (mormor och morfar fast på finska), mostrarna och kusinerna, och farmor och farfar kom på besök för att beundra nya familjemedlemmen. Torbjörn började jobba igen, bortrest måndag-torsdag. Men redan i slutet av månaden fick han nytt jobb, och började jobba sju till fyra på lagom cykelavstånd hemifrån. Vilken lättnad!

DECEMBER
I december var det mycket mys, även om det tog ovanligt lång tid att få något julpynt på plats. Jag hämtade in ett sista lass med vinteräpplen från vårt bästa äppelträd och gjorde en äppelkrans, att hänga vid ytterdörren. Julafton skulle vi fira med Villes farmor och farfar men de blev sjuka. Det blev en väldigt lugn och mysig jul ändå, med bara vi tre hemma tillsammans. Ville tog det hela med ro och sov bort det mesta av julaftonen. Nyår firade vi hos syrran med trerätters middag. Till efterrätt blev det snygga chokladfondanter med hallon. Och så var 2014 slut!

Foto och grafisk form: Åsa Heurling

För elva dagar sen hände det största i livet. Ett alldeles underbart litet knyte kom till världen och jag fick äntligen bli mamma. Det dröjde ända till 42 fullgångna veckor var över innan det blev dags, genom igångsättning, även om han faktiskt började visa tecken på att vilja komma till världen redan natten innan avfärden till sjukhuset. När det väl var hål på hinnorna gick allt som tåget och det var nästan så att barnmorskan inte trodde mig när jag sa att jag var tvungen att börja krysta efter bara sisådär fem-sex timmar. Men sen låg han plötsligt där på mitt bröst och var precis så perfekt som man bara kan vara. Efter ett dygn på BB åkte vi hem som en liten familj. Och efter det har tiden gått åt till att amma, dra in babydoft i näsan och gråta en ocean av lyckotårar. Tänk att man kan känna så oändligt mycket kärlek till en person, från allra första stund. Det känns på något vis som att först nu startar livet på riktigt. Och du är så välkommen till världen, vår lille Ville!

Foto: Åsa Heurling

11 oktober idag. Vart har den där sabla storken tagit vägen? Förmodligen flugit helt vilse och hamnat på fel sida av jordklotet. Jag som hoppades på en bebisleverans redan i mitten av september. Men nej. Inget händer. De här tio dagarna över tiden har varit de längsta jag någonsin upplevt. Kan inte förstå att tiden kan gå så förskräckligt långsamt. Nu är det i alla fall inbokat en tid för igångsättning nästa vecka så det finns en deadline. Och det är väldigt skönt även om det känns som en evighet tills dess också. Försöker fördriva tiden lite med att börja fylla i den fina ”Boken om mig” som jag köpte redan för flera månader sen och som har legat och väntat i bokhyllan i barnrummet nu ett tag. Det är lite mysigt att bläddra bland sidorna och föreställa mig handavtryck, bilder och roliga anekdoter som ska fyllas i så småningom. Men än så länge ägnar jag mig åt avsnittet om ”Bebis på väg”. Och håller tummarna för att storken hittar fram snarast!

Foto: Åsa Heurling

Med risk att det här börjar likna mer en selfie-blogg än en inredningsblogg kommer här en ny mag-bild. Vecka 39. Nu börjar det bli rejält tungt och väntan är olidlig. Renoveringen här hemma har mer eller mindre stannat av eftersom vi båda höll på att bli sönderstressade av att hela tiden känna att något måste göras, när det dessutom bara är en som kan göra det för tillfället. Nu låter vi lister, foder och golvsocklar vänta på sig och så är det vila som gäller. Speciellt för mig som knappt tar mig från soffan till toaletten utan att börja gråta. Jag har inte precis dragit vinstlotten när det gäller graviditetsbesvär. Svåra foglossningssmärtor, kryckor, sömnlöshet och sammandragningar är min vardag just nu. Och så dessa humörsvängningar, höga berg och djupa dalar. Men det får det ju vara värt, det väntar ju en otroligt fin belöning när allt är över. Om han bara ville ta och kika ut nån gång! 10 dagar kvar till beräknad ankomst.

Veckorna går och den där magiska beräknade dagen kommer allt närmare. Alla som jag träffar frågar hur långt det är kvar, och nu börjar det verkligen kännas som en riktig slutspurt. Om ett par veckor är det inte alls konstigt om vårt lilla pyre anländer, även om det kan dröja några veckor till såklart. Vi är nästan i mål med renoveringen men eftersom rummet fortfarande är nästintill omöblerat passade vi på att leka lite fotostudio idag. Magen måste ju dokumenteras även om jag vid det här laget känner mig mer eller mindre som en flodhäst. Och nu lyckades jag få med den blivande fadern framför kameran till och med.

Foto: Åsa Heurling

Igår gick nog till historien som den kallaste midsommaraftonen i mannaminne. Men för mig kommer den nog mest vara midsommaren när vi väntade Pyret (eller vad vi nu kommer byta ut arbetsnamnet mot senare). Jag saknade inte alls den annars obligatoriska snapsen till midsommarlunchen. Och jag var inte så ledsen över att vara fotograf istället för att delta i dansen kring midsommarstången för att skona min onda rygg. Jag tar istället med mig syskonbarnens ömma klappar på kusinmagen. Lite extra plingeling från gravidsmycket som dinglar framför magen och några blinka-lilla-stjärna och bä-bä-vita-lamm bjöds Pyret också på. Härligt att veta att det är en efterlängtad liten kusin som kommer vara så välkommen ut ur magen till hösten.

Foto: Torbjörn Brander

När vi köpte vårt hus bestämde vi att vi skulle bo in oss ordentligt och inte starta några stora projekt under det första året. Det gick sådär. För ett par veckor sedan firade vi ett år i huset och konstaterade att vi gjorde precis tvärtemot vad vi sa. Det dröjde inte många veckor innan vi började lyfta lite på golvmattorna på övervåningen, och när vi hittade fint trägolv under kunde vi inte låta bli att börja riva. Sen fortsatte vi med att riva inbyggda garderober, ta fram murstocken och … Ja ni hör ju. Två rum på övervåningen varsamt helrenoverade och klara vid halvårsstrecket strax före jul. Puh! Och sen skulle vi faktiskt inte göra så mycket mer på ett tag.

Men så blev läget ett helt annat när det visade sig att det ska bli en person till i familjen. Var ska vi ställa spjälsängen och skötbordet? Och när kommer vi ha tid och möjlighet att renovera det tredje rummet på övervåningen egentligen? Lika bra att köra en vända till. Med en väldigt pressande deadline. Så nu har vi (Torbjörn mest då) frigjort väggarna bakom masonit, lager av tapet och tidningspapper. En del av kattvinden har rivits och det svajiga och slitna brädgolvet har slängts ut.

Snart dags för återuppbyggnad igen, med 15 veckor kvar till storkens beräknade leverans. Allt skulle säkert gå mycket snabbare om man inte hittade så mycket spännande saker i väggarna på ett gammalt hus. Som den här tidningssidan ur Nerikes Allehanda, med samlade annonser inför julshoppingen 1922. Familjens julklappslista.

Foto: Åsa Heurling

Vi firar nationaldagen med en lugn dag hemma. Lite renovering och lite trädgårdshäng är väl det som står på schemat, inte så mycket mer. Precis som jag gillar lediga dagar bäst. Det känns som att man börjar gå in i någon sorts semesterläge redan nu med alla dessa kortveckor och lediga helgdagar. Så härligt! Men än är det några veckor kvar tills jag får fyra veckors härlig semester. Så länge tittar jag tillbaka på bilder från en annan semester, på Gotland för ett par år sen. Härliga minnen av lata dagar kryddade med lavendeldoft.

Foto: Åsa Heurling

Man kanske kan tro av bristen på uppdateringar här i bloggen att det inte händer så mycket i mitt liv just nu. Men då tror man helt fel. Här händer det stora grejer. Efter en väldigt lång väntan och massor av grusade förhoppningar har en dröm faktiskt till slut blivit sann. Vi väntar barn och blir föräldrar till hösten! Nu är det inte precis jättenytt för dem som står oss närmast för faktiskt har mer än halva tiden gått. Jag har inte velat basunera ut den glada nyheten på nätet tidigare, för tänk om… Men nu när vi avverkat 21 veckor av graviditeten och det börjar kännas mer verkligt och på riktigt (och det lilla pyret till och med har börjat kräva uppmärksamhet där inifrån) så vågar jag mig till och med på att blogga om den väntade tillökningen.

Det var lite smått omtumlande till en början, overkligt och med extrem trötthet och en viss del illamående. Och när det väl hade lagt sig hade jag en period med flera täta gallstensanfall. Till slut blev det så illa att jag fick läggas in akut med inflammerad bukspottskörtel. Men inget ont som inte för något gott med sig. Sjukhusvistelsen ledde till att jag fick gallblåsan bortopererad så nu slipper jag magattackerna och kan äta lite mer normalt igen (peppar peppar). Och nu så här tre veckor efter operationen mår jag bättre än på väldigt länge. Jag kan bara hoppas på att jag får fortsätta njuta av den mysiga gravidkänslan ett tag till och att krämporna håller sig undan. Gärna ända fram till planerat leveransdatum, den 1 oktober.

Foto: Torbjörn Brander / Åsa Heurling Grafisk Form