I lördags var det dags för Ville att bli döpt. Det var ett fint och trivsamt dop i S:t Mikaels kyrka här i Örebro och Ville skötte sig alldeles perfekt. Ja okej, han kanske tröttnade lite precis när det var klart alltihop och det blev dags för fotografering. Men under vattenskvättandet och psalmsjungadet och resten av ceremonin var han samma lilla solstråle som vanligt.

Efter dopet bjöd vi min och Torbjörns familj på fika hemma hos oss. Det är så roligt att få dekorera och göra riktigt snyggt hemma. Jag har passat på att pyssla medan Ville har sovit de senaste veckorna, och äntligen fick det bli sättas samman alltihop. Pompoms, Ville-skyltar till tårtorna och små vimplar till muffinsen. Och så flaggor med info om gluten- och laktosfritt eftersom vi har många med sådana behov i familjen. Alltihop gick i vitt och mintgrönt, och dagarna innan dopet kom jag på att det var ju precis som ahlgrens bilar, undantaget de rosa. Så jag inkluderade det i pyntet också och lät bilarna bilda kö på borden runt vaserna med vita tulpaner och gröna kvistar. Och tårtorna som jag och syrran knåpade ihop fick sig ett täcke av marsipan i Ahlgrens-bil-grönt och slingrande bilköer ovanpå. När kalaset var slut var både fikat och dekorationerna uppätna, och det blev minimalt att städa undan. Perfekt!

Foto: Åsa Heurling, Eva Heurling, Nena-Li Kesti

Tänk vad tiden går fort. Ville utvecklas så snabbt så att man inte riktigt hinner med, och det händer nya saker varje dag. Att sitta med vid bordet är bland det bästa just nu, även om vi får staga upp honom med dynor och filtar i barnstolen för att han inte ska få slagsida. Och att smaka på maten vi äter är allra bäst. Vi har hunnit med små smakprov av potatis, ärtor, smörgåsrån, gurka, banan och äpple. Allt är jättegott! De små händerna griper hårt om skeden och vill inte gärna släppa taget.

Det provas nya ljud varje dag. Krrr, ggggjjj och andra svårhärmade ljud blandat med ljusa pip och uppspelta oooh och aaaah. Ibland bjuds vi på långa monologer, ofta med blicken fäst på en lampa eller mobilen med fåglar över sängen. Att ligga på lekfilten är roligt, men också väldigt frustrerande när man inte kan ta sig framåt för egen maskin. Det går dock att ta sig fram genom att rulla från rygg till mage till rygg till mage, gärna när man inte har mammas och pappas fulla uppmärksamhet.

Att sova är skönt men att somna är jobbigt och sömntröskeln är riktigt hög. Det är skönt att landa i vaggan eller sängen, men hur ska man komma till ro? Efter lite snurrande och bökande för att komma in med ansiktet under snuttefilten är det ändå bäst att bli upplyft och vaggad i famnen för att lyckas somna till. Gärna med en hand på mammas mun eller kind, men det egna örat har också börjat agera snutte de senaste dagarna.

Ville älskar böcker och speciellt boken med djungeldjur där det även finns en spegel. Han skrattar glatt åt sin egen spegelbild och kan inte få nog av den där snygga bebisen på andra sidan glaset. Men det kan ju inte mamma och pappa heller så det är ju inte så konsigt.

Foto: Åsa Heurling

Nu har Ville börjat hålla upp huvudet när han ligger på mage, även om han fortfarande föredrar att ligga på rygg. Han har börjat sträcka ut händerna mot saker och kan nå fram till och snurra på leksakerna i babysittern. Han älskar att ligga under takmobiler och skrattar sött när man sätter fart på dem. Och så har han börjat prata massor, ”aaooo aaaooooo” säger han.

Foto: Åsa Heurling

En månad gammal. Tänk så mycket han har kvar att upptäcka och lära sig om världen. Ville är en väldigt nyfiken bebis som följer allt som rör sig med blicken, tittar på den som pratar (det har han gjort ända från början) och ler stort mot alla han träffar. Han håller ut huvudet när vi håller honom i famnen och sträcker på nacken. Och så har han lärt sig att vända över benen när han ligger på rygg så att han hamnar på sidan. Han är inte så värst förtjust i att ligga på mage men när vi tränar på det rör han armar och ben som om han ville krypa. Han verkar ha bråttom att komma framåt och bli stor. Men det kan han lugna ner sig lite med tycker jag. Det går så fort redan som det är, thank you very much!

Foto: Åsa Heurling