Igår gick nog till historien som den kallaste midsommaraftonen i mannaminne. Men för mig kommer den nog mest vara midsommaren när vi väntade Pyret (eller vad vi nu kommer byta ut arbetsnamnet mot senare). Jag saknade inte alls den annars obligatoriska snapsen till midsommarlunchen. Och jag var inte så ledsen över att vara fotograf istället för att delta i dansen kring midsommarstången för att skona min onda rygg. Jag tar istället med mig syskonbarnens ömma klappar på kusinmagen. Lite extra plingeling från gravidsmycket som dinglar framför magen och några blinka-lilla-stjärna och bä-bä-vita-lamm bjöds Pyret också på. Härligt att veta att det är en efterlängtad liten kusin som kommer vara så välkommen ut ur magen till hösten.

Foto: Torbjörn Brander

När vi köpte vårt hus bestämde vi att vi skulle bo in oss ordentligt och inte starta några stora projekt under det första året. Det gick sådär. För ett par veckor sedan firade vi ett år i huset och konstaterade att vi gjorde precis tvärtemot vad vi sa. Det dröjde inte många veckor innan vi började lyfta lite på golvmattorna på övervåningen, och när vi hittade fint trägolv under kunde vi inte låta bli att börja riva. Sen fortsatte vi med att riva inbyggda garderober, ta fram murstocken och … Ja ni hör ju. Två rum på övervåningen varsamt helrenoverade och klara vid halvårsstrecket strax före jul. Puh! Och sen skulle vi faktiskt inte göra så mycket mer på ett tag.

Men så blev läget ett helt annat när det visade sig att det ska bli en person till i familjen. Var ska vi ställa spjälsängen och skötbordet? Och när kommer vi ha tid och möjlighet att renovera det tredje rummet på övervåningen egentligen? Lika bra att köra en vända till. Med en väldigt pressande deadline. Så nu har vi (Torbjörn mest då) frigjort väggarna bakom masonit, lager av tapet och tidningspapper. En del av kattvinden har rivits och det svajiga och slitna brädgolvet har slängts ut.

Snart dags för återuppbyggnad igen, med 15 veckor kvar till storkens beräknade leverans. Allt skulle säkert gå mycket snabbare om man inte hittade så mycket spännande saker i väggarna på ett gammalt hus. Som den här tidningssidan ur Nerikes Allehanda, med samlade annonser inför julshoppingen 1922. Familjens julklappslista.

Foto: Åsa Heurling

Tidigare i veckan fick jag ett samtal som gjorde mig glad. Det var från Emilia på Färgfabriken i Stockholm. För några år sedan gjorde jag och mina kära klasskompisar Karin, Lovisa och Martina nämligen ett projektarbete för Färgfabriken som gick ut på att ta fram ett säljmaterial för Färgfabrikens utställningskoncept Building Blocks. Tanken var att konceptet skulle kunna presenteras och säljas vidare internationellt. Ofta när man gör skolprojekt, även om det är för verkliga uppdragsgivare, släpper man ifrån sig materialet vid kursens slut och sen hör man inte så mycket mer, även om man ibland funderar på hur det gick. Det var därför jag blev så glad av det här samtalet eftersom det visade sig att det har gått bra för Building Blocks, självklart inte bara men ändå till viss del tack vare materialet som vi skapade. Och nu skulle visst materialet översättas från engelska och resa vidare i världen. Roligt att få rapport och lycka till Färgfabriken!

Foto: Åsa Heurling

Vi firar nationaldagen med en lugn dag hemma. Lite renovering och lite trädgårdshäng är väl det som står på schemat, inte så mycket mer. Precis som jag gillar lediga dagar bäst. Det känns som att man börjar gå in i någon sorts semesterläge redan nu med alla dessa kortveckor och lediga helgdagar. Så härligt! Men än är det några veckor kvar tills jag får fyra veckors härlig semester. Så länge tittar jag tillbaka på bilder från en annan semester, på Gotland för ett par år sen. Härliga minnen av lata dagar kryddade med lavendeldoft.

Foto: Åsa Heurling