Tänk vad tiden går fort. Ville utvecklas så snabbt så att man inte riktigt hinner med, och det händer nya saker varje dag. Att sitta med vid bordet är bland det bästa just nu, även om vi får staga upp honom med dynor och filtar i barnstolen för att han inte ska få slagsida. Och att smaka på maten vi äter är allra bäst. Vi har hunnit med små smakprov av potatis, ärtor, smörgåsrån, gurka, banan och äpple. Allt är jättegott! De små händerna griper hårt om skeden och vill inte gärna släppa taget.

Det provas nya ljud varje dag. Krrr, ggggjjj och andra svårhärmade ljud blandat med ljusa pip och uppspelta oooh och aaaah. Ibland bjuds vi på långa monologer, ofta med blicken fäst på en lampa eller mobilen med fåglar över sängen. Att ligga på lekfilten är roligt, men också väldigt frustrerande när man inte kan ta sig framåt för egen maskin. Det går dock att ta sig fram genom att rulla från rygg till mage till rygg till mage, gärna när man inte har mammas och pappas fulla uppmärksamhet.

Att sova är skönt men att somna är jobbigt och sömntröskeln är riktigt hög. Det är skönt att landa i vaggan eller sängen, men hur ska man komma till ro? Efter lite snurrande och bökande för att komma in med ansiktet under snuttefilten är det ändå bäst att bli upplyft och vaggad i famnen för att lyckas somna till. Gärna med en hand på mammas mun eller kind, men det egna örat har också börjat agera snutte de senaste dagarna.

Ville älskar böcker och speciellt boken med djungeldjur där det även finns en spegel. Han skrattar glatt åt sin egen spegelbild och kan inte få nog av den där snygga bebisen på andra sidan glaset. Men det kan ju inte mamma och pappa heller så det är ju inte så konsigt.

Foto: Åsa Heurling

Nu har Ville börjat hålla upp huvudet när han ligger på mage, även om han fortfarande föredrar att ligga på rygg. Han har börjat sträcka ut händerna mot saker och kan nå fram till och snurra på leksakerna i babysittern. Han älskar att ligga under takmobiler och skrattar sött när man sätter fart på dem. Och så har han börjat prata massor, ”aaooo aaaooooo” säger han.

Foto: Åsa Heurling

En månad gammal. Tänk så mycket han har kvar att upptäcka och lära sig om världen. Ville är en väldigt nyfiken bebis som följer allt som rör sig med blicken, tittar på den som pratar (det har han gjort ända från början) och ler stort mot alla han träffar. Han håller ut huvudet när vi håller honom i famnen och sträcker på nacken. Och så har han lärt sig att vända över benen när han ligger på rygg så att han hamnar på sidan. Han är inte så värst förtjust i att ligga på mage men när vi tränar på det rör han armar och ben som om han ville krypa. Han verkar ha bråttom att komma framåt och bli stor. Men det kan han lugna ner sig lite med tycker jag. Det går så fort redan som det är, thank you very much!

Foto: Åsa Heurling

För elva dagar sen hände det största i livet. Ett alldeles underbart litet knyte kom till världen och jag fick äntligen bli mamma. Det dröjde ända till 42 fullgångna veckor var över innan det blev dags, genom igångsättning, även om han faktiskt började visa tecken på att vilja komma till världen redan natten innan avfärden till sjukhuset. När det väl var hål på hinnorna gick allt som tåget och det var nästan så att barnmorskan inte trodde mig när jag sa att jag var tvungen att börja krysta efter bara sisådär fem-sex timmar. Men sen låg han plötsligt där på mitt bröst och var precis så perfekt som man bara kan vara. Efter ett dygn på BB åkte vi hem som en liten familj. Och efter det har tiden gått åt till att amma, dra in babydoft i näsan och gråta en ocean av lyckotårar. Tänk att man kan känna så oändligt mycket kärlek till en person, från allra första stund. Det känns på något vis som att först nu startar livet på riktigt. Och du är så välkommen till världen, vår lille Ville!

Foto: Åsa Heurling

11 oktober idag. Vart har den där sabla storken tagit vägen? Förmodligen flugit helt vilse och hamnat på fel sida av jordklotet. Jag som hoppades på en bebisleverans redan i mitten av september. Men nej. Inget händer. De här tio dagarna över tiden har varit de längsta jag någonsin upplevt. Kan inte förstå att tiden kan gå så förskräckligt långsamt. Nu är det i alla fall inbokat en tid för igångsättning nästa vecka så det finns en deadline. Och det är väldigt skönt även om det känns som en evighet tills dess också. Försöker fördriva tiden lite med att börja fylla i den fina ”Boken om mig” som jag köpte redan för flera månader sen och som har legat och väntat i bokhyllan i barnrummet nu ett tag. Det är lite mysigt att bläddra bland sidorna och föreställa mig handavtryck, bilder och roliga anekdoter som ska fyllas i så småningom. Men än så länge ägnar jag mig åt avsnittet om ”Bebis på väg”. Och håller tummarna för att storken hittar fram snarast!

Foto: Åsa Heurling

Man kanske kan tro av bristen på uppdateringar här i bloggen att det inte händer så mycket i mitt liv just nu. Men då tror man helt fel. Här händer det stora grejer. Efter en väldigt lång väntan och massor av grusade förhoppningar har en dröm faktiskt till slut blivit sann. Vi väntar barn och blir föräldrar till hösten! Nu är det inte precis jättenytt för dem som står oss närmast för faktiskt har mer än halva tiden gått. Jag har inte velat basunera ut den glada nyheten på nätet tidigare, för tänk om… Men nu när vi avverkat 21 veckor av graviditeten och det börjar kännas mer verkligt och på riktigt (och det lilla pyret till och med har börjat kräva uppmärksamhet där inifrån) så vågar jag mig till och med på att blogga om den väntade tillökningen.

Det var lite smått omtumlande till en början, overkligt och med extrem trötthet och en viss del illamående. Och när det väl hade lagt sig hade jag en period med flera täta gallstensanfall. Till slut blev det så illa att jag fick läggas in akut med inflammerad bukspottskörtel. Men inget ont som inte för något gott med sig. Sjukhusvistelsen ledde till att jag fick gallblåsan bortopererad så nu slipper jag magattackerna och kan äta lite mer normalt igen (peppar peppar). Och nu så här tre veckor efter operationen mår jag bättre än på väldigt länge. Jag kan bara hoppas på att jag får fortsätta njuta av den mysiga gravidkänslan ett tag till och att krämporna håller sig undan. Gärna ända fram till planerat leveransdatum, den 1 oktober.

Foto: Torbjörn Brander / Åsa Heurling Grafisk Form